Vi tryggar rådgivningen

Kommentar till webbpublicering: För webbformatering och länkar i text ansvarar InsureSec med reservation för eventuella skrivfel. Vänligen rapportera eventuella skrivfel eller brutna länkar till InsureSecs kansli (info@insuresec.se).

Stockholm 2017-01-16

Finansdepartementet
Finansmarknadsavdelningen
Departementssekreterare Peter Sjöberg
Regeringskansliet
103 33 Stockholm

Opartisk och personlig analys samt rådgivning på oberoende grund

Jag refererar till vårt telefonsamtal den 5 december och vår mejlkorrespondens den 6 december 2016.

Som Försäkringsförmedlingsmarknadens Disciplinnämnd (Disciplinnämnden) framhållit i sitt brev till Finansdepartementet den 21 december 2016 angående betydelsen av fortsatt lagkrav om god försäkringsförmedlingssed, uppskattar Disciplinnämnden möjligheten att få lämna synpunkter på ett par av de frågeställningar som övervägs av Finansdepartement inom ramen för genomförandet av direktiv 2016/97 (Försäkringsdistributionsdirektivet, IDD). Nedan följer en redogörelse för Disciplinnämndens uppfattning om skillnaden mellan begreppen ”opartisk och personlig analys” och ”på oberoende grund” samt frågan om begreppen kan betraktas som synonyma.

Bakgrund

Enligt Disciplinnämnden har de oklarheter som idag finns kring användningen av begreppet ”opartisk analys” och ”opartisk personlig analys”, å ena sidan, samt ”oberoende” och rådgivning ”på oberoende grund”, å andra sidan, som beteckning på en försäkringsförmedlares tjänster, en tydlig koppling till de principiella skillnader som finns mellan dagens reglering av försäkrings­förmedlare och den reglering som gällde före 2005. Nedan lämnas därför först en kort beskrivning av hur regleringen av försäkringsförmedlare har förändrats när det gäller kategoriseringen av försäkringsförmedlare och deras tjänster. Sammanfattningsvis kan man säga att innebörden av ”opartisk och personlig analys” fortsatt anknyter till dagens reglering av försäkringsförmedlare, medan regleringen av rådgivning ”på oberoende grund” har vissa likheter med den, på ”oberoende” baserade reglering som gällde i Sverige före 2005 och som slopades i samband med genomförandet av direktiv 2002/92/EG (Försäkringsförmedlingsdirektivet, IMD). 

Den äldre regleringen

Den lagreglering av försäkringsförmedlare som gällde i Sverige före 2005 hade sin utgångspunkt i den principiella skillnaden mellan, å ena sidan, försäkringsförmedlare som hade sitt uppdrag från försäkringsgivaren (försäkringsombud) och, å andra sidan, försäkringsförmedlare som hade sitt uppdrag från försäkringstagaren (försäkringsmäklare).

Försäkringsombudens verksamhet reglerades inom ramen för regleringen av försäkringsgivarnas verksamhet och då främst genom kravet på sund försäkringsrörelse (sund anskaffningsverksamhet).

Försäkringsmäklarnas verksamhet reglerades genom lagen (1989:508) om försäkringsmäklare (”LFM”), som bl.a. innehöll ett ”oberoendekrav”. I LFM ingick kravet på oberoende i definitionen av en försäkrings­mäklare. Det uttrycktes då på det sättet att en försäkringsmäklare var en person som, utan att vara beroende av försäkringsgivarintressen, förmedlade försäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare (1 kap. 1 § LFM). I kravet på oberoende låg också – bortsett från sedvanliga provisionsavtal – att en mäklare inte fick ha någon typ av samarbetsavtal eller liknande med ett försäkringsföretag (prop. 1988/89:136 s. 34). Vidare angavs som förutsättning för registrering av försäkringsmäklare som var juridisk person, att den juridiska personen inte till någon del fick ägas av ett försäkringsföretag eller någon som var närstående till ett försäkringsföretag (1 kap. 4 § LFM).

Av Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 1995:22) angående god försäkringsmäklarsed (de ”Allmänna råden”) framgick bl.a. att all rådgivning skulle vara opartisk och objektiv (Allmänna råden 1 kap. 1 §). Vidare framgick det att en försäkringsmäklare inte fick företräda något försäkringsföretag utan skulle vara fri att upphandla försäkringar hos vilken försäkringsgivare som helst (oberoendekravet) och att detta innebar att en mäklare som regel inte kunde förmedla försäkringar från endast ett fåtal försäkringsgivare samt att en mäklare normalt inte ansågs uppfylla oberoendekravet om provisioner och andra ersättningar till mer än en tredjedel härrörde från endast en försäkringsgivare eller från flera försäkringsgivare inom samma försäkringsgrupp (Allmänna råden 1 kap. 4 §).

Av de Allmänna råden framgick även att mäklaren skulle klarlägga kundens försäkringsbehov uteslutande med utgångspunkt i kundens förhållanden, och att detta till exempel innebar att mäklarens möjlighet till högre provision eller andra ersättningar från en viss försäkringsgivare inte fick påverka valet av försäkringslösning (Allmänna råden 1 kap. 5 §). Av de Allmänna råden framgick även att lagkravet på att mäklaren hade att föreslå lämpliga lösningar innebar att han eller hon, med iakttagande av kundens bästa, skulle presentera de försäkringslösningar som bäst svarade mot kundens behov och att mäklaren, om möjligt, skulle presentera förslag från flera från varandra oberoende försäkringsgivare samt lämna kunden en skriftlig jämförelse mellan de olika förslagen (Allmänna råden 1 kap. 6 §).

Slutligen bör det nämnas att det av de Allmänna råden framgick att en upplysning om storleken på provision eller annan ersättning från försäkringsgivaren – som en kund hade rätt att begära – även gällde principerna för hur ersättningen hade beräknats samt att upplysnings­skyldigheten gällde samtliga försäkringsalternativ som mäklaren hade tagit fram (Allmänna råden 3 kap. 1 §).  

Den nuvarande regleringen

Den reglering av försäkringsförmedling som infördes 2005 genom LFF, bygger inte på att det ska finnas en principiell skillnad mellan förmedlare som har sitt uppdrag från försäkringsgivaren respektive förmedlare som har sitt uppdrag från försäkringstagaren. Utgångspunkten i den nuvarande regleringen tas istället i likheten mellan de båda huvudformerna av försäkringsförmedlare – dvs. att det i båda fallen är fråga om en s.k. mellanman i relationen mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och att försäkringsförmedlaren i denna egenskap har möjlighet att direkt påverka försäkringsskyddet för försäkringstagaren. Skillnaden mellan s.k. anknutna försäkringsförmedlare och andra försäkringsförmedlare (ofta kallade fristående) handlar i huvudsak om skillnader när det gäller skadeståndsansvar, registrering och tillsyn. Det innebär bl.a. att god försäkringsförmedlingssed och den s.k. omsorgsplikten (5 kap. 4 § LFF) ska iakttas av alla försäkringsförmedlare.

Av förarbetena till LFF (Ds 2004:10 s. 46 och s. 58–59 samt prop. 2004/05:133 s. 42-44) framgår att det förändrade synsättet hade sin grund i IMD. I princip gör IMD nämligen inte någon åtskillnad mellan olika slags förmedlare och tillåter att en försäkringsförmedlare uppträder i olika ”roller”, under förutsättning att förmedlaren informerar kunden om vissa ägarförhållanden och om i vilken roll förmedlaren uppträder i det enskilda fallet.

Således framgår av IMD artikel 12.1 c) och d) att förmedlaren ska informera kunden om det föreligger vissa ägarförhållanden, nämligen:

Därefter ska förmedlaren enligt Artikel 12.1 e) redogöra för kunden om råd lämnas på grundval av opartisk analys, om en avtalsenlig förpliktelse föreligger att uteslutande förmedla för endast visst eller vissa försäkringsföretag eller om han av annat skäl begränsar sin analys:

När det gäller innebörden av begreppet ”opartisk analys” anger IMD följande.

I förarbetena till LFF angavs bl.a. att fördelarna med en enkel och tydlig reglering som omfattar alla typer av försäkringsförmedling inte skulle underskattas, eftersom kravet på oberoende i den dåvarande mäklarlagstiftningen hade visat sig vara svår att upprätthålla i praktiken. Av förarbetena får anses framgå att slopandet av den genom lag reglerade uppdelningen i mäklare respektive ombud bedömdes skapa bättre förutsättningar för konkurrens, och därigenom gynna inte bara de potentiella försäkringstagarna utan också försäkringsmarknadens funktionssätt. I förarbetena angavs att en försäkringsförmedlare även inom ramen för den nya regleringen har möjlighet att specialisera sig på en viss typ av försäkrings­förmedling, t.ex. förmedling efter en opartisk analys, men att denna typ av specialisering inte var något som lagstiftaren skulle styra genom att i lag införa vissa bestämda kategorier av försäkrings­förmedlare. Problemet med att det i vissa fall skulle kunna vara olämpligt att en förmedlare tilläts uppträda i olika roller förutsattes i första hand komma att bli löst inom ramen för god försäkrings­förmedlings­sed. Regeringen menade att det genom en ny flexibel reglering borde skapas förutsättningar för marknadens aktörer att själva utforma en lämplig och effektiv marknadsindelning.

På grund av det samband som finns mellan frågor kring oberoende och frågor kring provision finns det anledning att här också nämna något om regleringen kring provision. Enligt 6 kap. 1 § 5 LFF i dess nuvarande lydelse ska kunden, i rimlig tid innan ett försäkringsavtal ingås, bl.a. få information från förmedlaren om priset för försäkringsförmedlingen och om provision eller annan ersättning kan påräknas bli betald av annan än kunden. Kravet gäller för det försäkringsavtal som förmedlas. Av förarbetena (prop. 2004/05:133 s. 84) framgår att kravet på information om provision syftar till ökad öppenhet och tydlighet i pris- och kostnadsfrågor. Av förarbetena framgår det att regeringen ansåg att den tidigare gällande informationsskyldigheten, som omfattade den provision som skulle utgå vid vart och ett av de försäkringsalternativ som presenterades av en försäkringsförmedlare, i första hand kunde ses som ett komplement till de då gällande reglerna om krav på oberoende. Eftersom den nya regleringen inte skulle innehålla något krav på oberoende, ansåg regeringen att det saknades anledning att införa motsvarande krav på informationsskyldighetens omfattning i den nya regleringen.

IMD och den nuvarande lagen kan alltså sammanfattningsvis sägas bygga på den grundläggande tanken att varje förmedlare har frihet att själv välja om, och i så fall hur, han eller hon vill begränsa sig när det gäller vilka försäkringar som förmedlas till kunderna. Denna frihet för förmedlarna att själva välja vilka grundförutsättningar som ska gälla för deras förmedlingsverksamhet ska dock ses i ljuset av att lagstiftningen samtidigt kräver att kunden får information om dessa grundförutsättningar innan ett försäkringsavtal ingås. Enligt 6 kap. 2 § LFF gäller således, i enlighet med artikel 12.1 e) i IMD, att en försäkringsförmedlare, i rimlig tid innan ett försäkringsavtal ingås, ska lämna information till kunden om de närmare förutsättningarna för den aktuella förmedlingen, dvs. huruvida förmedlaren ger råd på grundval av en opartisk analys eller om förmedlaren förmedlar försäkringar från endast vissa försäkringsgivare. Eftersom lagstiftningen inte längre bygger på någon i lag given kategorisering av försäkringsförmedlare kan enskilda försäkringsförmedlare välja att profilera sig som t.ex. ”oberoende” eller ”fristående” försäkringsförmedlare. Med den valda regleringen blir istället förmedlarnas informationsgivning avseende rådgivningens grundval, dvs. huruvida förmedlaren ger råd på grundval av en opartisk analys eller om förmedlaren förmedlar försäkringar från endast vissa försäkringsgivare, av avgörande betydelse för att säkerställa kundskyddet.

Ds 2014:22 och SOU 2015:2

Disciplinnämnden har noterat att Finansdepartementet i promemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling (Ds 2014:22) bl.a. föreslår en ny lagbestämmelse om försäkringsförmedlares skyldighet att handla hederligt, rättvist och professionellt samt ändrade bestämmelser kring försäkringsförmedlares hantering av intressekonflikter. De föreslagna nya bestämmelserna om hantering av intressekonflikter innebär bl.a. krav på att förmedlaren ska vidta alla rimliga åtgärder för att identifiera intressekonflikter i förhållande till kunder, och även förhindra att kundens intressen påverkas negativt av intressekonflikter. Om åtgärderna inte är tillräckliga ska förmedlaren tydligt informera kunden om arten av eller källan till intressekonflikterna innan förmedlaren åtar sig att utföra försäkringsförmedling för kundens räkning. I promemorian föreslås även en bestämmelse om att en försäkringsförmedlare inte får ta emot och behålla provision eller annan liknande ersättning från någon annan än kunden, om ersättningen kan motverka att förmedlaren uppfyller kraven på att förhindra att kundens intressen påverkas negativt av intressekonflikter. Finansinspektionen föreslås få rätt att meddela föreskrifter om vad som krävs för att en försäkringsförmedlare ska uppfylla kravet på att motverka intressekonflikter och kravet på att inte ta emot provision eller annan liknande ersättning från tredjeman i vissa fall.

Disciplinnämnden har vidare noterat att 2013 års värdepappersmarknadsutredning i sitt slutbetänkande Värdepappersmarknaden, MiFID II och MiFIR (SOU 2015:2) bl.a. föreslog att stora delar av den nya regleringen kring investeringsrådgivning som utförs av värdepappersinstitut (bl.a. regleringen kring intressekonflikter och det s.k. provisionsförbudet) även skulle gälla för försäkringsförmedlare som i sin verksamhet lämnar råd till konsumenter om placeringar i finansiella instrument.

Gemensamt för Ds 2014:22 och SOU 2015:2 är att de föreslagna regleringarnas förhållande till frågan om opartisk analys inte övervägs.

Under våren 2016 meddelade finansmarknadsminister Per Bolund att regeringen arbetar för att stärka konsumentskyddet på marknaden för finansiell rådgivning och att målet är att konsumentskyddet ska vara likvärdigt oavsett om rådgivningen handlar om sparande i värdepapper eller i försäkring, samtidigt som reglerna ska vara proportionerliga och ta hänsyn till de olikheter som finns när det gäller olika produkter och marknader. I samband med detta meddelades även att de nya bestämmelserna om ersättning till och från tredjepart (bl.a. provisioner) bör baseras på de regler som finns i direktiv 2014/65 (direktivet om marknader för finansiella instrument, MiFID II) och IDD, och att det mer långtgående förslaget på provisionsförbud som föreslogs av 2013 års värdepappersmarknadsutredning inte kommer att införas. Det klargjordes dock samtidigt att avsikten är att reglerna om rådgivning kring försäkringsbaserade investeringsprodukter ska skärpas till den nivå som gäller enligt MiFID II, för att uppnå konkurrensneutralitet och ett likartat konsumentskydd på marknaden för rådgivning om finansiella instrument och försäkringsbaserade investeringsprodukter. Här noteras att reglerna i MiFID II när det gäller tredjepartsersättning bland annat innebär att ett värdepappersinstitut som ger investeringsrådgivning på oberoende grund inte får ta emot och behålla någon tredjepartsersättning alls.

Disciplinnämndens utveckling av begreppet opartisk analys

Enligt 6 kap. 2 § LFF ska en försäkringsförmedlare i rimlig tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om de närmare förutsättningarna för den aktuella förmedlingen, dvs. huruvida förmedlaren ger råd på grundval av en opartisk analys eller om förmedlaren förmedlar försäkringar från endast vissa försäkringsgivare. De krav som enligt lagen ställs vid rådgivning på grundval av en opartisk analys gäller för en förmedlare som använder begreppet opartisk analys som beskrivande för sin verksamhet. Disciplinnämnden anser dock att det finns en påtaglig risk för att en kund – i avsaknad av tydlig information om motsatsen – utgår från att en försäkringsförmedlare alltid grundar sina råd på en opartisk analys. Disciplinnämnden har därför uttalat (Uttalande 2015:1) att god försäkringsförmedlingssed i InsureSecs regelverk innebär att även en förmedlare som inte använder begreppet opartisk analys som beskrivande för sin verksamhet är skyldig att ge sina råd på grundval av en opartisk analys, om inte kunden har fått tydlig information om att förmedlaren inte grundar sina förslag på en opartisk analys. Disciplinnämnden har vidare klargjort att allmänt hållen information om att förmedlaren endast förmedlar försäkringar från vissa försäkringsföretag (jfr 6 kap. 2 § 2 och 3) inte kan anses utgöra tillräckligt tydlig information.

Tillräckligt stort antal

Enligt 5 kap. 4 § LFF är en försäkringsförmedlare, som har informerat kunden om att han eller hon lämnar rådgivning om försäkring på grundval av en opartisk analys, skyldig att göra en analys av ett tillräckligt stort antal försäkringsavtal på marknaden. Vad som ska anses vara ett tillräckligt stort antal får, enligt förarbetena, avgöras i det enskilda fallet (prop. 2004/05:133 s. 100-101). Av Direktivet, som utgör grunden för de nu aktuella bestämmelserna, får anses framgå att en opartisk analys ska omfatta ett tillräckligt stort urval från den marknad som är relevant ur ett kundperspektiv (jfr artikel 12.2 och skäl 20 i Direktivet). Mot denna bakgrund har Disciplinnämnden uttalat att god försäkringsförmedlingssed i InsureSecs regelverk innebär att en förmedlares urval av produktleverantörer och produkter ska vara tillräckligt stort med hänsyn till de intressen och behov som kunden har i det enskilda fallet.

Begränsning av urvalet

Enligt Disciplinnämndens uttalande innebär god försäkringsförmedlingssed i InsureSecs regelverk att de krav som ställs vid rådgivning på grundval av en opartisk analys även innehåller krav på att det är kundens intressen och behov som ska styra förmedlarens eventuella begränsningar i urval, analys, rådgivning eller presentation av förslag till försäkringar eller placeringar.

Disciplinnämndens tolkning av de krav som gäller vid opartisk analys innebär bl.a. att en förmedlare normalt inte kan begränsa sitt urval, sin analys, sin rådgivning eller sin presentation av förslag till sådana försäkringar eller placeringar som ger hög ersättning till förmedlaren eller någon närstående till förmedlaren, eftersom det är kundens – och inte förmedlarens – intressen och behov som ska styra förmedlarens urval, analyser, råd och presentation av förslag. Detsamma gäller det företag där försäkringsförmedlings­verksamheten bedrivs.

Begränsningar i urval och analyser som har sin grund i storleken på den ersättning förmedlaren får från någon annan än kunden kan dock i vissa fall vara förenliga med kundens intressen och behov. Detta kan t.ex. vara fallet om ersättningen till förmedlaren inte vare sig direkt eller indirekt drabbar kunden, och förmedlaren kan styrka detta för kunden och andra.  Ett annat exempel på acceptabla begränsningar i urval och analyser är när kunden avstår från ett erbjudande från förmedlaren om att denne kan utföra sina tjänster mot ersättning i form av arvode som betalas av kunden. Vidare kan begränsningar i urval och analyser vara förenliga med kundens intressen vid s.k. upphandlade förfaranden, där en förmedlare på grundval av en genomförd upphandling av konkurrerande försäkringsgivare kan erbjuda kunden totalt sett bättre villkor än vad kunden kan få utan tillgång till de upphandlade produkterna. 

Förköpsinformation

Med hänsyn till syftet med informations- och dokumentationsbestämmelserna i LFF och, i tillämpliga fall, lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (”LVM”), har Disciplinnämnden uttalat att god försäkringsförmedlingssed i InsureSecs regelverk innebär att en förmedlare ska vara skyldig att ge kunden tydlig s.k. förköpsinformation om innebörden av begreppet opartisk analys.  Skyldigheten att lämna förköpsinformation ska gälla för förmedlare som använder begreppet opartisk analys i beskrivningen av sin verksamhet, liksom för förmedlare som inte har gett kunderna tydlig information om att förmedlaren inte grundar sina förslag på en opartisk analys.  Av förköpsinformationen ska tydligt framgå vad som avses med opartisk analys och hur kunden kan få information om hur förmedlaren genom sin interna styrning och kontroll säkerställer att urval, analyser, råd, förslag och presentationer inte begränsas på ett sätt som är oförenligt med kundens intressen och behov. Förköpsinformationen ska omfatta såväl förmedlingsverksamheten som sådan eventuell rådgivning som inte utgör försäkringsförmedling. Förköpsinformationen ska lämnas vid varje förmedlingstillfälle, om det inte är uppenbart obehövligt. Förköpsinformationen ska vara tydlig och anpassad till den kunskapsnivå som en genomsnittlig kund kan antas ha.

Begrepp som kan förväxlas med begreppet ”opartisk analys”

Disciplinnämnden har uttalat att god försäkringsförmedlingssed i InsureSecs regelverk inte, för närvarande, bör ges ett innehåll som innebär ett förbud för försäkringsförmedlare att använda begrepp som kan förväxlas med opartisk analys eller en vägledning om sådana begrepps innebörd. Användningen av begrepp som kan förväxlas med opartisk analys förutsätter dock att kunderna får tydlig information om att förmedlarens verksamhet inte grundas på opartisk analys. Disciplinnämnden har här velat klargöra att enbart den omständigheten att en förmedlare i beskrivningen av sin verksamhet använder andra begrepp än opartisk analys – såsom t.ex. oberoende, självständig, fri, fristående, obunden, oavhängig eller neutral – inte i sig utgör en tillräckligt klargörande information för kunder om att förmedlarens verksamhet inte grundas på opartisk analys.

Med hänsyn till syftet med informations- och dokumentationsbestämmelserna i LFF och, i tillämpliga fall, LVM, har Disciplinnämnden vidare uttalat att god försäkringsförmedlingssed i InsureSecs regelverk innebär att en förmedlare ska vara skyldig att ge kunden tydlig s.k. förköpsinformation om den närmare innebörden av de begrepp som förmedlaren använder, och hur dessa förhåller sig till begreppet opartisk analys. Skyldigheten att lämna sådan förköpsinformation ska gälla för alla förmedlare som beskriver sin verksamhet med begrepp som kan förväxlas med opartisk analys.  Av förköpsinformationen ska tydligt framgå att förmedlaren inte grundar sin rådgivning på opartisk analys. Av förköpsinformationen ska även framgå hur kunden kan få information om hur förmedlaren genom sin interna styrning och kontroll säkerställer att den beteckning som används inte är vilseledande för kunden.  Förköpsinformationen ska lämnas vid varje förmedlingstillfälle, om det inte är uppenbart obehövligt. Förköpsinformationen ska vara tydlig och anpassad till den kunskapsnivå som en genomsnittlig kund kan antas ha.

Opartisk och personlig analys

Enligt Disciplinnämndens bedömning har begreppet ”opartisk och personlig analys” i IDD i sak ingen annan betydelse än ”opartisk analys” i IMD.

Således framgår av artikel 19.1 a) och b) IDD att förmedlaren, i likhet med vad som gäller enligt artikel 12.1 c) och d) IMD (se ovan), ska informera kunden om vissa ägarförhållanden, nämligen:

Därefter ska förmedlaren enligt artikel 19.1 c) IDD i likhet med vad som gäller enligt artikel 12.1 e) IMD (se ovan), redogöra för kunden om råd lämnas på grundval av opartisk analys, om en avtalsenlig förpliktelse föreligger att uteslutande förmedla visst eller vissa försäkringsföretag eller om han av annat skäl begränsar sin analys:

När det gäller innebörden av begreppet ”opartisk och personlig analys” anges i artikel 20.3 IDD, i likhet med artikel 12.2 IMD (se ovan), följande.

Oberoende grund

Till skillnad från IMD, finns i IDD en bestämmelse som avser rådgivning ”på oberoende grund” (artikel 29.3 fjärde stycket IDD):

Begreppet ”på oberoende grund” definieras inte i IDD, men begreppets innebörd framgår av artikel 24.7 i MiFID II:

Här bör särskilt noteras att artikel 29.3 i IDD utgör en s.k. medlemsoption, dvs. en möjlighet för den medlemsstat som så önskar att ha en särreglering för försäkringsförmedlare som ger rådgivning på oberoende grund. Det bör vidare noteras att artikel 29.3 i IDD utgör en medlemsoption endast inom området för sådan försäkringsdistribution som bedrivs i samband med försäljning av försäkringsbaserade investeringsprodukter, och att optionen bör tolkas i ljuset av möjligheten för medlemsstaterna att ålägga strängare krav inklusive möjligheten att förbjuda eller begränsa erbjudande eller mottagande av arvoden, provisioner eller icke-monetära ersättningar från tredje part vid tillhandahållande av rådgivning om försäkringar.

Förhållandet mellan opartisk och personlig analys och oberoende grund

Det är svårt att mot bakgrund av den kortfattade bestämmelse avseende rådgivning på oberoende grund som finns i artikel 29.3 i IDD, bilda sig en uppfattning om huruvida det finns en skillnad mellan begreppen ”opartisk och personlig analys” och ”på oberoende grund” eller om begreppen ska betraktas som närmast synonyma. Av artikel 29.3 i IDD (och artikel 24.7 i MiFID II) jämförd med artiklarna 19.1 och 20.3 i IDD framgår dock det att det finns såväl likheter som skillnader mellan å ena sidan opartisk och personlig analys och å andra sidan oberoende grund.

När det först gäller likheterna kan det noteras att urvalet (begränsningen) i båda typerna av rådgivning ska vara tillräckligt stort (tillräckligt diversifierat) med hänsyn till kundens behov/mål.

När det sedan gäller skillnaderna kan det noteras att kraven på urvalet (bedömningsgrunden) vid rådgivning på oberoende grund inte är desamma som kraven på urvalet vid rådgivning på grundval av en opartisk och personlig analys:

• Vid rådgivning på oberoende grund får urvalet (bedömningen) inte vara begränsat till ”försäkringsprodukter som utfärdats eller tillhandahållits av enheter som har nära förbindelser med förmedlaren”.
• Vid rådgivning på grundval av en opartisk och personlig analys finns det inte något uttryckligt hinder – i och för sig – mot att en förmedlare begränsar sitt urval (bedömningen) av försäkringsprodukter till försäkringsprodukter som utfärdats eller tillhandahållits av enheter som har nära förbindelser med förmedlaren.

När det gäller skillnaderna kan det vidare noteras att, enligt den reglering som gäller för värdepappersinstituten, kan rådgivning på oberoende grund inte förenas med s.k. tredjepartsersättningar. Någon sådan motsvarande tvingande reglering finns inte för försäkringsförmedlarna.

Mot denna bakgrund gör Disciplinnämnden bedömningen att de aktuella direktivbestämmelserna innebär att en försäkringsförmedlare även fortsättningsvis ska kunna välja att lämna rådgivning på grundval av en opartisk och personlig analys, vilket således inte är detsamma som att ”vara oberoende” eller att ”ge råd på oberoende grund”. Vid rådgivning på grundval av en opartisk och personlig analys ska urvalet vara relevant ur ett kundperspektiv (lämplig försäkring), varvid det dock inte i sig finns något hinder mot att begränsa urvalet till försäkringsprodukter som utfärdats eller tillhandahållits av enheter som har nära förbindelser med förmedlaren. Det grundläggande kravet kan sägas vara att urvalet måste vara relevant ur ett kundperspektiv och inte begränsat till nackdel för kunden, dvs. att det är kundens intressen och behov som ska styra förmedlarens eventuella begränsningar i urval, analys, rådgivning eller presentation av förslag till försäkringar eller placeringar. Enligt Disciplinnämndens bedömning torde det visserligen i normalfallet inte komma att vara möjligt att uppfylla kraven på ”opartisk och personlig analys” om förmedlaren begränsar urvalet till endast sådana ”försäkringsprodukter som utfärdats eller tillhandahållits av enheter som har nära förbindelser med förmedlaren”, men det kan dock inte uteslutas att det skulle kunna vara möjligt i särskilda situationer, t.ex. vid unika försäkringslösningar eller vid upphandlingar. Vidare får rådgivning på grundval av en opartisk och personlig analys förenas med provisioner (jfr. artiklarna 19.1e, 29.1c och 29.2 IDD), under förutsättning att provisionerna inte medför en begränsning av urvalet som är till nackdel för kunden och att förmedlaren iakttar de olika reglerna om intressekonflikter inklusive kraven på information/transparens.

Därutöver innebär de aktuella direktivbestämmelserna att Sverige har möjlighet att – såvitt gäller distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter och vid sidan av ”grundregleringen” kring rådgivning på grundval av en opartisk och personlig analys – införa en särreglering (inkl. möjlighet att införa s.k. provisionsförbud) kring rådgivning på oberoende grund efter mönster från den reglering som gäller för värdepappersinstituten, varvid definitionen av rådgivning på oberoende grund i vart fall måste innehålla ett krav på tillräcklig diversifiering utifrån kundperspektivet och att urvalet av försäkringar inte får vara begränsat till (endast) ”försäkringsprodukter som utfärdats eller tillhandahållits av enheter som har nära förbindelser med förmedlaren”. Enligt Disciplinnämndens bedömning skulle en sådan särreglering kring rådgivning på oberoende grund kunna bygga på en närmare precisering av vad som krävs vid rådgivning på grundval av en opartisk och personlig analys i kombination med en närmare precisering av vad som därutöver ska krävas för att rådgivningen ska kunna anses ske på oberoende grund. De närmare preciseringarna skulle kunna göras i lag, men torde alternativt också kunna göras genom en fortsatt utveckling av god försäkringsförmedlingssed. Hör bör nämnas att Disciplinnämndens bedömning är att nära förbindelser mellan förmedlaren och produktleverantören endast är exempel på intressekonflikter som kan medföra risk för att urvalet begränsas till nackdel för kunden, och att urvalet av försäkringar i en opartisk analys inte får begränsas till nackdel för kunden oavsett typ av intressekonflikt.

Sammanfattningsvis anser Disciplinnämnden att det finns viktiga och värdefulla skillnader mellan begreppen ”opartisk och personlig analys” och rådgivning ”på oberoende grund”, och att de båda begreppen därför inte bör betraktas som närmast synonyma begrepp.

Vänliga hälsningar,

Försäkringsförmedlingsmarknadens Disciplinnämnd

Per Johan Eckerberg, ordförande